Idag har jag pluggat halva dagen. Sen kom Alma hem från farmor och farfar. Tack för att ni passade henne!
Vi ställde oss då och bakade en äppelpaj (hon hade tillverkat en kockmössa som hon hade på sig!) Alma hjälpte till och allt kändes så bra!


Därefter hände det något och jag vet inte vad men Alma blev som förbytt. Min rara lilla flicka byttes ut mot ett hemskt monster! Hon vrålade som jag aldrig hört henne vråla någon gång innan!

Jag frågade vad det var som var fel men det visste hon inte. Hon var verkligen tokig, kastade saker omkring sig, ryckte sönder kojjan (som jag hade hjälpt henne innan att bygga) sparkade på lakanen från kojjan, slet sig i håret och jag tror faktiskt att hon har gråtit ut en liter tårar!
Och äta middags maten skulle hon verkligen inte för den var ju så äcklig.
Ljudnivån var väl sådär uppe på 150 decibell.
Man är ju inte förvånad över att det finns krig här i världen!

Så vad är det då jag är stolt över?
Jo, under dessa två timmar som hon höll på med sin tortyr mot mig så höll jag mig lugn som en filbunke. jag pratade lugnt och var så fantastiskt pedagogisk (hon lockar verkligen fram alla mina dåliga sidor när hon får sina utbrott!)

Jag kände att jag kunde hantera situationen på ett riktigt bra sätt!!! Jag är så stolt att jag nästan skulle ha en medalj!!!
De som säger att det är lätt med 6-åringar ljuger antingen eller så tar de lugnande medicin för ibland är det verkligen ingen dans på rosor att vara förälder!
När lugnet äntligen hade lagt sig så åt hon upp middagen (!) och därefter så byggde vi upp kojjan igen och hon fick låna ficklampan att leka med.



Och jag........njuter!